Jeg har omtalt Tim Buckleys “Song to the Siren” før. Men I får den igen i denne fine optagelse fra The Monkees tv-serie i 1968. Tim Buckleys samlede værker skal med, når jeg lander på min øde ø. Jeg kan ikke rigtig blive træt af hans sange og hans følsomme, passionsdrevne smukke stemme.
Jag har hört att du träffat nån
Jag har hört att han är allt jag inte var
Och jag hör att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag
Och jag hör att han är den rätte
Ja dom säger att du verkligen menar det
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det
Hur kunde du falla när han sa,
Jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
Mina vänner säger: “Vakna upp
Och sluta tänk på det”
Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade
Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans
Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
Och alla vill väl ha dig nu
Dom har ju väntat på det här
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
Det var en gång, det var en fest
Och jag gick med nån för hon påminde om dig
Men sen kom gryningen, jag reste mig, gick ut genom dörren
Och jag gick genom den tidiga morgonen
Den rena, tidiga morgonen
Och jag visste inte varför jag gjorde så
åh, jag visste inte varför
Jag har hört att du träffat nån
Och den här gången är du riktigt säker
Och jag hatar att jag älskar dig
Älskar dig så mycket att jag hatar mig
Jeg har haft denne sang på hjernen, siden jeg for nylig lagde øre til Håkan Hellströms opsamling “Samlade Singler! 2000-2010”. Der er noget Lee Hazelwoodsk over melodien. Noget Fred Neilsk (Everybody’s talking).
Selv ville Hellström have, den skulle minde om Byrds (Ballad of Easy Rider) og Simon & Garfunkel. Og det er da heller ikke helt hen i vejret. Den har den samme følsomhed, den samme emotionelle, stemningsfremkaldende effekt som deres sange.
Og musikken passer som Hans i Grete til tekstens beskrivelse af den tabte kærligheds pinsler. Der er mange silly Lovesongs, men jeg synes, Hellströms lille sang fint indfanger kærlighedens tragikomiske situation, hvor man kan genkende sig egen dumhed, trække på smilebåndet og måske mærke en snert af den fortvivlelse, der er når man er faldet ned i kærlighedens store gryde – og der ikke er nogen til at fiske en op igen…
